Den 1 juni i år kom ett avgörande från Mark- och miljööverdomstolen som handlar om kommunens skyldighet att besluta om va-taxan och va-huvudmannens möjlighet att på egen hand bestämma avgifterna. Målet sätter fingret på vikten av att kommunen beslutar om va-taxa och avgifter på ett korrekt sätt och att det annars kan uppstå en skyldighet att återbetala avgifter till fastighetsägare. Läs vår redogörelse och analys nedan.
Bakgrund
En bostadsrättsförening som ägde en fastighet inom kommunens verksamhetsområde och var kopplad till den allmänna va-anläggningen väckte talan mot kommunens va-bolag. Anledningen till detta var att kommunen inte hade beslutat om en va-taxa förrän april 2012 trots att övergångsbestämmelserna enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) endast medgav tidigare beslut om taxor fram till och med utgången av år 2008. Bostadsrättsföreningen ansåg därmed att kommunen saknat grund att ta ut va-avgifter mellan 2009 och april 2012.
Föreningen ansåg även att en överfakturering skett efter april 2012 eftersom det kommunala va-bolaget utan delegation från kommunen vid tre tillfällen har beslutat om höjningar av va-avgifterna. Kommunen har enligt föreningen inte heller angivit beräkningsgrunderna för höjning av va-taxan.
Det kommunala va-bolaget bestred föreningens talan. Bolaget medgav att kommunfullmäktiges beslut om va-taxan genomfördes först i april 2012. Enligt va-bolaget hade dock kommunfullmäktige godkänt de avgiftsfördelningsprinciper som bolaget tillämpat sedan LAV trädde i kraft 2007. Besluten borde enligt va-bolaget även gälla retroaktivt. Va-bolaget ansåg även att föreningen och alla andra avgiftsskyldiga får ansetts ha accepterat de påförda avgifterna eftersom de har använt va-tjänsterna och inte protesterat mot avgifterna. En återbetalningsskyldighet skulle därmed enligt va-bolaget vara uppenbart oskälig.
För tiden efter april 2012 ansåg va-bolaget att kommunfullmäktige har fastställt de normativa delarna i va-taxan, medan va-bolaget har genomfört avgiftsjusteringar som inte är av normativ karaktär.
Mark- och miljödomstolen (MMD) redogjorde inledningsvis för införandet av LAV och dess förarbeten. Där fastslogs det att det är kommunens, och inte huvudmannens, uppgift att besluta om taxa för de allmänna vattentjänsterna i den egna kommunen. Det är dock inte nödvändigt att kommunen bestämmer de exakta avgiftsbeloppen i kronor och ören. Grunderna för avgifternas fördelning och hur de ska beräknas måste dock bestämmas i kommunens normgivning. Avgifter för kommunala tjänster är bindande för kommunens medlemmar och det måste därför ställas krav på klarhet och förutsebarhet.
Vad gäller för avgifterna fram till april 2012?
Domstolen prövade om va-bolaget ska återbetala mellanskillnaden mellan betalade va-avgifter och de avgifter som beslutats av kommunen. Kommunfullmäktige beslutade om taxa först i april 2012 och därmed saknades ett giltigt beslut om taxans storlek för tiden från och med den 1 januari 2009 till och med taxebeslutet 2012. Domstolen utgick från att avsaknaden av ett beslut berott på ett misstag.
Va-bolaget anförde att beslutet 2012 skulle ha retroaktiv effekt, även om inget i beslutets ordalydelse som tydde på detta. Domstolen konstaterade att ett retroaktivt beslut förutsätter synnerliga skäl och att det inte finns något uttalande som motiverar en retroaktiv verkan talar för att det inte avsetts.
Va-bolaget anförde även att föreningen betalat de fakturerade avgifterna och därmed godtagit dem. Att fastighetsägare kan bli bundna av avtal genom ett konkludent handlande är möjligt, men domstolen menade att en sådan situation sällan bör uppkomma i va-förhållandet när ett va-bolag kräver avgifter som är offentligrättsligt beslutade och taxan är beslutad på rätt sätt. Vidare kan fastighetsägare kräva återbetalning enligt preskriptionslagens regler.
Slutligen gjorde va-bolaget gällande att en återbetalning vore oskäligt med hänsyn till principen om obehörig vinst. Frågan om föreningen tillgodogjort sig va-tjänsterna var inte tvistig. Domstolen ifrågasatte inte att avgifterna varit korrekt utformade och ansåg att om föreningen utan kostnad kunnat använda va-tjänsterna skulle det innebära en obehörig vinst. Därmed beslutade domstolen att avgifterna fram till taxebeslutet 2012 skulle betalas av fastighetsägarna.
Vad gäller för avgifterna efter taxebeslutet 2012?
Enligt den taxa som antogs av kommunfullmäktige i april 2012 framgår det att va-bolaget är va-huvudman och att dess styrelse har rätt att besluta om avgiftsnivåer. Delegation av normgivningsmakt är inte möjligt konstaterade domstolen. Va-taxor är föreskrifter om betungande offentligrättsliga avgifter och därför måste grunderna för avgifternas beräkning bestämmas i kommunens normgivning. Va-huvudmannen kan i enlighet med föreskrifterna beräkna hur stora avgifterna blir.
Va-taxan i kommunen är konstruerad på ett sådant sätt att taxebeloppen framgår av taxan. Kommunen har överlåtit till va-bolaget att besluta om hur debitering ska ske. Det framgår dock inte av taxan vilka belopp som va-bolaget kan ändra eller varför. Med hänsyn till kraven på klarhet och förutsebarhet som måste ställas på taxebeslut ansåg domstolen att kommunen inte har beslutat om sådana grunder för beräkning av avgifterna som innebär att va-bolaget kunnat besluta om ändringar.
Mark- och miljödomstolen ansåg därmed att va-bolaget har debiterat avgifter utöver vad de haft rätt till enligt taxan och att de ska betala tillbaka de överdebiterade beloppen efter år 2012.
Både bostadsrättsföreningen och va-bolaget överklagade beslutet till mark- och miljööverdomstolen (MÖD).
Mark- och miljööverdomstolen stödjer MMD:s redogörelse för de rättsliga förutsättningarna i målet. När det gäller frågan om huruvida återbetalningsskyldighet för va-huvudmannen är oskälig, med hänsyn till att föreningen då utan kostnad tillgodogjort sig vattentjänsterna, anser MÖD att både de civil- och offentlighetsrättsliga bedömningar ska göras.
De uttagna avgifterna grundas inte på ett i offentligrättslig ordning fattat beslut och ska egentligen bestämmas genom normgivning. Dessutom finns en offentligrättslig skyldighet för kommunen att tillhandahålla tjänsterna samt en skyldighet för fastighetsägarna att ansluta sig till de allmänna vattentjänsterna. Detta talar till viss del för att det finns en rätt till återbetalning.
MÖD anser samtidigt att det finns skäl som talar mot en återbetalning. Avgifterna har inte överskridit självkostnadsprincipen och grundprinciperna för beräkningen av avgifterna vilar på objektiv grund. Föreningen har också tillgodogjort sig vattentjänsterna. Därmed anser MÖD att va-bolaget inte är återbetalningsskyldigt gentemot föreningen.
När det gäller uttaget av va-avgifter för tiden efter kommunens taxebeslut 2012 anser MÖD dock att va-bolaget inte hade rätt att höja avgifterna och därmed har de debiterat avgifter utöver vad de haft rätt till enligt taxan. Kommunens beslut i oktober 2022 att retroaktivt delegera till va-huvudmannen att bestämma avgifternas belopp kan enligt MÖD inte avhjälpa detta. Va-bolaget ska därmed återbetala de överdebiterade beloppen.
Analys
Det är mycket vanligt att kommuner och va-bolag diskuterar hur avgiftsjusteringar ska genomföras och vilka möjligheter va-huvudmannen enligt LAV på egen hand kan höja avgifterna vid behov. Enligt ordalydelsen i 34 § 2 st. LAV kan kommunen överlåta åt huvudmannen att bestämma avgifternas belopp enligt beräkningsgrunderna i kommunens taxeföreskrifter. Detta tolkar många som att va-huvudmannen kan bestämma avgifternas belopp eller justera dessa.
Mark- och miljööverdomstolen slår i detta mål fast att va-taxan ska beslutas i offentligrättslig ordning i kommunens normgivning. Om va-huvudmannen ska höja avgifterna så ska detta framgå av kommunens taxeföreskrifter. Orsaken till detta är att fastighetsägare inom kommunens verksamhetsområden för vattentjänster blir avgiftsskyldiga enligt kommunens föreskrifter, även mot sin vilja. Det är därmed viktigt att avgifter tas ut på rätt sätt.
I målet blev va-bolaget återbetalningsskyldigt för en del av tidsperioden som gjordes gällande eftersom avgifterna inte hade beslutats av kommunen, utan av va-huvudmannen. Det görs även tydligt att fastighetsägare som använt vattentjänster inte ska få göra det kostnadsfritt.
MÖDs målnummer är M 7842-22 och målet avgjordes den 1 juni 2023. Målet har överklagats till Högsta domstolen och vi följer fortsättningen med spänning!